Torsdagen den 19augusti.

Idag har vi BF och då är det alltså meningen att vi ska bli tvåbarnsföräldrar.
Tyvärr blev det inte så utan istället en riktig helvetesdag som knappast kommer att tillföra något possitivt i våra liv.
Vi skulle idag bli en familj på 5 (vi två, våra barn och vår katt), istället är vi nu endast 3st.

Vår älskade vän sedan 8år, Leias bästa kompis, världens snällaste katt, fick inatt ta på sig sina vingar och åka upp till kompisarna Zimba och Zlatan.

Han började gårdagen med att åter kissa i Leias säng och sedan springa runt och småskvätta här och var och verkade ha svårt att få ut de små skvättar som kom.
Detta är inte alls lik honom som tills för någon vecka sedan aldrig någonsin har kissat utanför lådan, inte ens när han var en liten liten bebiskise.
Vi ringde till olika veterinärer och fick besked om att vi kunde avvakta så länge han kunde kissa lite för då är det inte helt stopp, men om han skulle sluta kissa helt så är det akut då blåsan kan spricka. Eftersom han inte hade helt stopp så avvaktade vi gårdagen och bokade in en tid hos veterinären idag istället.

Inatt blev han dock sämre och sämre och hade inte kunnar kissa på några timmar så vi fick åka in akut till djursjukhuset.
Här tog vi beslutet att låta honom somna in efter långa samtal med både sköterska och veterinär. Bara att tömma hans blåsa och låta honom stanna över natten skulle kosta över 9000:- och sen skulle det förmodligen krävas ett par nätter till. Alltså en slutsumma på minst 20 000:- för denna behandling.
Så är han inte värd detta då? Givetvis är han värd mycket mycket mer men det som fick oss att fatta detta enormt jobbiga beslut var att veterinären menade att risken för återfall och många sådanna är mycket mycket stor och att han kan få en riktigt smärtsam framtid.

Efter några tårfyllda diskussioner fram och tillbaka beslöt vi oss för att tacka för 8 underbara och friska år och låta honom slippa lidandet och somna in.
Fy fan vilka jobbiga beslut man ibland blir tvungen att ta och fy fan vad ont mitt hjärta har. Men någonstans kan jag ändå känna att vi tog rätt beslut trots denna fruktansvärda smärta vi känner nu.

Vi är vuxna och tycker att detta är sjukt jobbigt och har haft en riktigt tung dag efter en i princip sömnlös natt, men vi förstår iaf varför han är borta.
Det svåra är nu att berätta för Leia som är hos mormor och morfar i några dagar. Hur förklarar man för en 3-åring att hennes bästa vän är borta?
Hon säger varje dag att Kenzo är hennes katt, hennes kompis.
Mormor har iaf förberett henne med att berätta att Kenzo är sjuk och när hon kommer hem får vi berätta att han har åkt till himlen där han nu leker med sin storebror Zimba.
Zimba är vår andra älskade katt som åkte till katthimlen redan förra året och detta pratar Leia ofta om. Senast igår sa hon faktiskt att Kenzo är hennes katt och att hon har en katt till som heter Zimba och bor i himlen.

Kenzo är nu uppe i himlen och ligger helt säkert och myser massor med sin storebror som han har saknat massor...


Tanken var som sagt att idag ha smärtsamma värkar och vara redo att föda barn, men nu sitter jag här med ett kraftigt blödande hjärta och söndergråtna ögon som definitivt inte kommer se bra ut på förlossningsbilder. Vi skjuter med andra ord upp förlossningen några dagar...