lördag 8 december 2012

Grattis älskade Tristan!

Idag har vi firat en 4-åring på ett tomt och annorlunda sätt. Men det var en fin dag trots att du inte kunde vara med oss. Jag säger som Leia..."Vilken underbar dag det är just på Tristans födelsedag!"


Första gången vi träffade dig var du bara ett par timmar gammal och sedan dess har vi fått äran att vara med och fira alla dina högtider och födelsedagar. Du finns inte längre här hos oss men givetvis tänker vi inte sluta att fira dig för det. Den 8 december kommer alltid att vara din dag trots att det inte längre kommer något kalaskort i lådan. Vi kommer till dig iaf!

Vi kom ut till en strålande sol och en helt klarblå himmel, en lugn och rofylld himmel. Trots att det inte fanns ett endaste moln så var luften full med små små glittrande snöflingor. Det var som om det regnade glitter från himlen. Jag har sällan sett något vackrare! Hade ni fest där uppe?

Du har det väldigt på din grav. Din familj och dina vänner har fixat så fint med gran, krukor, lyktor, leksaker och brev. Du har mycket kärlek runt dig fortfarande, precis som du alltid haft.


Leia saknar dig så himla mycket och hon hade helt själv skrivit ett brev till dig idag som hon lämnade tillsammans med två presenter. Det betyder mycket för henne att komma och hälsa på hos dig. Men allt det där vet du förstås redan. Du har koll på oss alla...


Vi har lyssnat på din låt idag, "Life is a highway", men den lyssnar vi på varje dag nu eftersom Malcolm snart är lika Blixten-tokig som du. Och varje gång kommer Leia springandes och skriker "Tysta, det är Tristans favoritlåt" och så dansar dom båda som galningar.
Malcolms besatthet av Blixten började bara några dagar efter din fina begravning och när han skulle få välja en ny pyjamas i affären valde han Blixten...Tiiistans Blixten. Varje dag vill ha titta på youtube-klippet där du sitter vid bordet och leker med Bärgaren och Blixten. Du är en mycket stor del av oss hela tiden, varje dag.

Vi älskar dig och saknar dig Tristan!
Ta hand om dig och alla vi känner där uppe, så lovar vi att ta hand om din familj här nere. Så ses vi alla igen någon dag...

onsdag 5 december 2012

Svårt...

Det är svårt det här med bloggen just nu.
Massor av gånger har jag börjat skriva för att sedan radera allt igen. Ingenting känns riktigt rätt...
Det känns inte rätt att skriva om vår vardag när våra vänner är på botten. Det känns helt sjukt fel att lägga ut bilder på våra lyckliga barn när deras barn inte finns kvar.
Men det känns även fel att inte skriva om våra barn för det är våra barn, vårt liv idag...imorgon kan det vara över.

Under Tristans begravning läste prästen flera utdrag från bloggen och pratade om olika händelser som Sophie skrivit om där, saker som Tristan upplevt och tyckte om att göra.
Imorgon är det kanske mina barn som lämnar oss och då vill jag givetvis inte att deras "dagbok" ska vara tom. Visst har vi bilder under denna tiden, både i kameran och i våra huvud, men jag vill ha så mycket mycket mer.

Ja detta med bloggen kommer bli en balansgång...om jag en kommer igång igen.

December är en svår månad för alla som förlorat ett barn. Det är den månad på året som familjen "ska" vara samlad. Det är då man ska köpa/göra uppskattade julklappar till sina barn. Man kanske bakar tillsammans, dansar runt granen, träffar tomten, åker pulka eller vad det nu kan vara.
För våra vänner är det inte bara julen som väntar utan även en 4-årsdag utan 4-åringen. Dessutom är detta så färskt att de inte har hunnit bygga upp något skydd alls som kan hjälpa genom detta.

Även jag har det lite extra jobbigt nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Jag älskar verkligen julen och går runt och myser här hemma så fort jag får chansen. Men allt vi gör tillsammans med barnen, och då menar jag ALLT, gör mig glad en sekund eller två innan klumpen kommer i magen. Klumpen av skuld för att vi har varandra och klumpen av sorg över att Tristan inte får vara med om allt detta just nu.
Glädjen och sorgen krigar hela tiden i mitt huvud och mitt hjärta...
Man är van vid att barnen är ens frizon. När något är jobbigt luckas man släppa det en stund när man leker och pratar med barnen. Men den frizonen är just nu krigszonen i mig...

En annan sak som är väldigt jobbigt är att hantera saknaden. Vi "saknar" ju inte Tristan för han fanns inte i vår vardag. Vi träffade inte honom varje dag eller ens varje vecka eller månad.
Men visst saknar vi honom. Det gjorde vi ju tidigare också när vi inte träffats på länge och nu vet man att länge kommer att vara väldigt väldigt länge denna gången. Ångest, panik....
Saknar extra mycket gör vi nu när vi varje dag hämtar in posten utan att där ligger något inbjudningskort till hans kalas. Vi väntar och väntar och väntar och kommer aldrig sluta hoppas!
En present är iaf inköpt och den ska överlämnas till honom på födelsedagen oavsett.

Leia kommer fortfarande med mycket frågor så hennes bearbetning pågår fortfarande givetvis. Jag har skrivit upp mycket av det hon sagt och gjort för att kunna sammanställa hennes sorgarbete. Vi pratar väldigt mycket här hemma både om Tristan, hans familj och om olyckan. Leia har en egen mapp på datorn med alla bilder vi har på Tristan och på honom och Leia tillsammans. Den tittar hon ofta i. Hennes kompis är borta och där finns inget att göra åt det, men jag ska iaf se till att hon aldrig någonsin glömmer!!

Att titta på gamla bilder kan göra mig väldigt ledsen men även väldigt glad när jag ser livsglädjen i ögonen. Han fick nästan 4 år fulla med livskvalité och DET kan jag faktiskt hitta lite tröst i.

För snart ett år sedan hade det snöat ganska mycket och vi bokade in en pulkadate i Billeberga. Barnen var helt tokiga och sprang upp och ner i pulkabacken, busade, skrattade och byggde en stor snögubbe. Dessa foton tittar jag på ofta för glädjen lyser så himla starkt i bilderna. Denna dagen tänker jag tillbaka på ofta nu när det åter igen är vitt ute. Och jag önskar så av hela mitt hjärta att vi kunde få tillbaka den dagen och alla andra dagar. Att man kunde gå tillbaka för att uppleva och rent fysiskt känna...



tisdag 16 oktober 2012

Dagens Leia

I bilen på väg hem från begravningen...

Leia: Varför måste man dö?

Riad: Ja du, hur förklarar vi den?

Jag försöker komma på något bra svar och börjar återberätta en bok vi läste för några dagar sedan. Där stod det att allt måste dö. Både djur, blommor och människor, annars hade vi inte fått plats på jorden. Längre än så hann jag inte komma...

L: Men Tristan hade här väl funnits plats till?
Han var ju bara en liten 3-åring.

R: Ja du, hur förklarar vi den?

Det gjorde vi inte för tårarna tog över...




- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 11 oktober 2012

"Dagens Leia"

Inatt ska jag gå upp och titta när önskestjärnan lyser. Då får man önska sig precis vad man vill.
Jag ska önska mig att alla ska må bra och att jag får vingar och kan flyga upp till himlen och hälsa på när jag vill.
Och jag ska önska att änglar inte ska vara osynliga så att jag ser när Tristan är här och hälsar på mig.


Hon är så fin min fina fina lilla tjej <3


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 7 oktober 2012

En Malcolmdag.

Igår hade jag och Malcolm en riktigt mysig, rolig och intensiv dag.

Bland annat hann vi med en mysig och spontan skogspromenad utan vagn.
Sen körde vi lika spontant till Landskrona och tittade på motorcyklar och provkörde Malcolms alldeles egna Harley Davidson.

När vi hämtat Leia hos farmor och kört henne till ett barnkalas åkte jag och M ner till stan och shoppade godsaker på den internationella matmarknaden.

När vi hade hämtat Leia på kalaset ville hon åka ner till olycksplatsen och tända ett ljus för Tristan.
Jag ringde till R och eftersom klockan började närma sig kväll bestämde vi oss för att vänta tills idag.
Men efter ett par argument som jag inte hade hjärta till att ignorera körde vi inom affären för att köpa ljus, blommor och bilar.

När vi kom hem var vi alla trötta. Speciellt Malcolm efter denna intensiva dag.
Så det blev välling och sängen för honom medan vi andra åt sen "middag" bestående av goda ostar och lyxiga salamis.

Det blev både frisk luft, skratt, mys, tårar och kärlek denna dag...















- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 27 september 2012

Tankar om sorg...

Detta inlägg har påbörjats och raderats många gånger om de senaste dagarna... Hur jag än försöker så finns det inga ord som är tillräckligt fina att använda och som inte låter fjuttigt.

I måndags kväll skedde en fruktansvärd olycka i en liten by, min gamla hemby.
Jag läste på FB och olika tidningar att en liten pojke blivit påkörd och inte längre fanns hos oss.
Direkt kom tårarna och klumpen i magen. Inte ett litet barn! Inte i Billeberga! Bara ingen jag känner! Bara det inte är...!

Jag skickade sms till min mamma som jobbar på dagiset i denna by. Vet hon vem?

En stund senare får jag ett samtal. Mamma gråter...jag frågar vem... Det vill du inte veta, svarar hon.
Hon hade rätt. Jag ville inte veta, men nu visste jag.

Det var tragiskt bara att det var ett barn, men extra tragiskt blev det för oss då det stod klart att det var våra vänner som förlorat sitt barn.
Det kunde bara inte vara sant! Lille fina T, inte fan kan det ha varit hans tur redan!!!
Jag som tror stenhårt på ödet och att allt sker av en anledning har helt tappat min tro.

Hur gör man nu?
Hur stöttar man sina vänner?
Hur är man själv stark för att kunna fånga familjen?
Hur gör man för att inte tränga sig på?
Hur gör man för att det inte ska verka som att man inte bryr sig?
Hur gör man för att inte verka rädd och feg?
Hur gör man när man berättar för sin 5-åring att kompisen blivit en ängel?
Hur gör man för att inte brytas ner fullständigt?
Hur gör man för att ta sig tillbaka till vardagen?
Hur gör man?
Hur gör man?

Efter samtal från andra vänner tog vi beslutet att åka ner till familjen. Vill de inte ha oss där kastar de ut oss. Vill de ha sällskap, en kram, någon att gråta tillsammans med, någon att berätta för, någon att skrika på...ja då finns vi där.
Ett par timmar stannade vi tillsammans med familjen och deras fina anhöriga.
Vilken tur att det är en familj som har mycket kärlek och starka anhöriga runt sig.
Vilken tur att där finns en syster som är den starkaste människa jag känner (iaf utåt).
Vilken tur att där finns en mamma som inte låter sig bryta ihop just nu, och en pappa som är lugn och kärleksfull.
Och där finns så många många fler. Både som finns på plats och på avstånd.

Att skriva om lille T känns för tidigt, men han ska få ett fint inlägg så småningom.

Även Leias sorg och bearbetning ska få ett eget inlägg. Hon är mitt uppe i det just nu...

Detta är så tung. Så sjukt. Så orättvist. Så fel.

Det gör så ont. Ont att tänka på T. På olyckan. På att alla fina minnen inte kommer bli fler.
Men mest ont gör det att tänka på att vi inget kan göra för att hjälpa hans trasiga familj.

Vi älskar er alla och T kommer för alltid ha kvar sin stora plats i våra hjärtan....han kommer aldrig någonsin glömmas bort eller blekna <3 br="br">

- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 16 september 2012

Jag ska!

Jag ska faktiskt ta tag i bloggen, men det kommer bli skittråkigt ett tag framöver för jag tänker bara skriva ikapp sommaren och t.o.m skriva klart Thailandsresan från mars.

Eftersom jag aldrig har satsat på att bli någon stor blogg som bloggar för andra så är detta min "dagbok" där jag vill ha med viktiga och oviktiga händelser för mig och min familj.
En del av barnens familj och släkt bor dessutom utomlands på deltid eller heltid och då är detta ett sätt att följa barnen.

Så alla de som vill ha inlägg som är up to date är det inte lönt att läsa här inne den närmsta tiden.

Förra helgen blev hela familjen fotograferad av vår fina vän Louise som har tagit bilder på oss och framförallt Leia tidigare.
Jag kommer lägga ut en del av bilderna här när jag har tid men så länge kan ni kika in på Louises hemsida.

Ikväll måste vi välja ut två, av väldigt väldigt många bilder, som ska bli tavlor. Det blir inte det lättaste även om vi numera är nere på 12bilder efter flera utgallringar. Flera av de andra bilderna kommer förmodligen också att få bli tavlor, bara inte i det gigantiska format som dessa två.

Nu ska jag lämna datorn igen och ta hand om en magsjuk son som dessutom tyckte det var lämpligt att springa in i väggen och skaffa sig hjärnskakning...ingen bra Malcolm-helg detta!

tisdag 21 augusti 2012

Önskelista Malcolm

Malcolm fyller 2år imorgon och många frågar efter önskelista så som vanligt lägger jag den här för enkelhetens skull. Dessutom är det kul att gå tillbaka och läsa :-)

Malcolm är en kille som är tokig i allt vad fordon heter. Bilar, motorcyklar, båtar, flygplan, bussar, lastbilar osv...

Han gillar böcker, pussel och filmer.

Givetvis gillas även allt som storasyrran gillar så ballerinaklänningar är kul :-)

Han är en lång och ståtlig kille som växer så det knakar så kläder är välbehövligt inför hösten. Strl 98 börjar så smått bli aktuellt.

Lägger in ett stort gäng bilder på lite tips men givetvis uppskattas även egna förslag...






Bilar till "bilbanan"














Boxershort i strl 86/92




(Bilderna hamnar helt fel, men jag hinner inte fixa rätt...så det får vara helt enkelt!)

tisdag 14 augusti 2012

Sommar del1: Hven

Barnen hade sommarlov hos mormor och morfar en vecka medan vi var kvar i storstan.
Dock åkte jag ner en dag för att fira mammas 50-årsdag.


Vi hade utan hennes vetskap planerat en mysig dag på ven.

Tyvärr hann vi inte ens fram till båten innan regnet fullständigt öste ner!!


Men när vi närmade oss målet sken solen på ett enda ställe...på ven. Resten av himlen var kolsvart!

Vi tog traktorn över till andra hamnen där vi köpte lite rökt fisk med tillbehör och körde picknick vid stranden.

















Sen kom regnet igen. Tack och lov precis när vi hade tak i närheten.


Sen promenerade vi hela vägen tillbaka över ön med stopp på några små mysiga platser.

















Ven är en så himla mysig liten ö och jag önskar att vi tog oss tid att besöka den betydligt oftare.

Senast vi var där var för 6år sedan...! Inte okej!

- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 22 juli 2012

Vi har semester...

...men har massor av inlägg som får komma i efterhand. Vi har varit på ven, firat ett gäng födelsedagar, haft kalas, varit på utflykter osv.

Men eftersom nästan alla bilder finns i datorn får det bli när jag har tid/lust att sätta mig framför den.

Fram tills dess ska jag njuta av ledigheten och solen som verkar ha hittat hem till slut!


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 9 juli 2012

Vi åkte till Söderhavet och lämnade barnen!

Förra helgen var det 80-talet som var tema på födelsedagsfesten och denna helgen var det Söderhavet som gällde.

Tyvärr hade vi inte barnvakt så jag fick åka ensam. Men R kommer säkert att få sin partydel innan sommaren har börjat (!?).

Det var min gamla kollega och fina vän som firade sin 30-årsdag ett år försent. En riktigt bra kväll med god mat, trevligt sällskap, färgglada drinkar och allt det där som ger en lyckad fest.










Dagen efter var jag oförskämt pigg och sommarens kanske finaste dag väntade på oss.
Vi hade ett par måsten att fixa innan det var dags för barnkalas hos Leias kompis Denise.

Trots att söndagen var uppbokad så blev det en rätt behaglig och avslappnad dag, skönt!

Efter kalaset körde vi inom plantagen och köpte lite nya blommor till trädgården. Sen var det raka vägen till kollo för att lämna av barnen.
Nu ska dom bo hos mormor och morfar ända tills på fredag.


Vad ska jag och R göra hela denna barnfria vecka då???
Jobba som vanligt, städa och fixa inför Leias bröllopskalas på söndag. Men vi ska faktiskt även utnyttja ett presentkort vi fick när vi fyllde 30... :-)

Det är lugnt och skönt att vara hemma utan barnen men efter ett tag brukar det bli tyst och tråkigt.
Får se hur länge vi klarar oss ensamma...


- Posted using BlogPress from my iPhone