Detta inlägg har påbörjats och raderats många gånger om de senaste dagarna... Hur jag än försöker så finns det inga ord som är tillräckligt fina att använda och som inte låter fjuttigt.
I måndags kväll skedde en fruktansvärd olycka i en liten by, min gamla hemby.
Jag läste på FB och olika tidningar att en liten pojke blivit påkörd och inte längre fanns hos oss.
Direkt kom tårarna och klumpen i magen. Inte ett litet barn! Inte i Billeberga! Bara ingen jag känner! Bara det inte är...!
Jag skickade sms till min mamma som jobbar på dagiset i denna by. Vet hon vem?
En stund senare får jag ett samtal. Mamma gråter...jag frågar vem... Det vill du inte veta, svarar hon.
Hon hade rätt. Jag ville inte veta, men nu visste jag.
Det var tragiskt bara att det var ett barn, men extra tragiskt blev det för oss då det stod klart att det var våra vänner som förlorat sitt barn.
Det kunde bara inte vara sant! Lille fina T, inte fan kan det ha varit hans tur redan!!!
Jag som tror stenhårt på ödet och att allt sker av en anledning har helt tappat min tro.
Hur gör man nu?
Hur stöttar man sina vänner?
Hur är man själv stark för att kunna fånga familjen?
Hur gör man för att inte tränga sig på?
Hur gör man för att det inte ska verka som att man inte bryr sig?
Hur gör man för att inte verka rädd och feg?
Hur gör man när man berättar för sin 5-åring att kompisen blivit en ängel?
Hur gör man för att inte brytas ner fullständigt?
Hur gör man för att ta sig tillbaka till vardagen?
Hur gör man?
Hur gör man?
Efter samtal från andra vänner tog vi beslutet att åka ner till familjen. Vill de inte ha oss där kastar de ut oss. Vill de ha sällskap, en kram, någon att gråta tillsammans med, någon att berätta för, någon att skrika på...ja då finns vi där.
Ett par timmar stannade vi tillsammans med familjen och deras fina anhöriga.
Vilken tur att det är en familj som har mycket kärlek och starka anhöriga runt sig.
Vilken tur att där finns en syster som är den starkaste människa jag känner (iaf utåt).
Vilken tur att där finns en mamma som inte låter sig bryta ihop just nu, och en pappa som är lugn och kärleksfull.
Och där finns så många många fler. Både som finns på plats och på avstånd.
Att skriva om lille T känns för tidigt, men han ska få ett fint inlägg så småningom.
Även Leias sorg och bearbetning ska få ett eget inlägg. Hon är mitt uppe i det just nu...
Detta är så tung. Så sjukt. Så orättvist. Så fel.
Det gör så ont. Ont att tänka på T. På olyckan. På att alla fina minnen inte kommer bli fler.
Men mest ont gör det att tänka på att vi inget kan göra för att hjälpa hans trasiga familj.
Vi älskar er alla och T kommer för alltid ha kvar sin stora plats i våra hjärtan....han kommer aldrig någonsin glömmas bort eller blekna <3 br="br">
- Posted using BlogPress from my iPhone
3>
Viktigt spara pengar till barnen
3 år sedan