torsdag 13 oktober 2011

Del 3 - Nu kommer Malcolm.

Är du gravid och vill läsa om enkla förlossningar där barnet kommer ut med hjälp av en liten prutt kan du sluta läsa nu...
Obehagliga bilder kan också förekomma!


Zzzz...äntligen fick jag vila från värkarna och fick t.o.m sova en hel timme!

22/8 10.20: När jag vaknar har smärtan börjat komma tillbaka och jag får min sista påfyllning. Dags att börja fatta ett beslut!
Enl. journal: "Pat är självfallet trött och slut efter många timmars värkar och en vaknatt. Börjar tveka på om hon orkar fortsätta".
Ti´llsammans med läkare bestäms det att vi fortsätter 2timmar och sedan görs en ny bedömning. Ett eventuellt snitt förbereds så smått.
Nu höjer man droppet och jag får sitta på knä mot ryggstödet samt på pilatesbollen. Hela tiden har jag trycket nedåt och den mysiga "bajsa på sig-känslan" som tyder på krystvärkar.
Jag får en panodil eftersom jag har frossa, är öm i kropp och muskler. Har normal temp 37.1.

Om en timme vet vi.

22/8 12.35: Två timmar har gått och läkaren kommer. Hon beslutar tillsammans med överläkaren att jag ska ner till operationssalen och att det där ska göras ett försök med sugklocka och om inte det fungerar blir det akutsnitt.
Operationsteamet inringes och jag förbereds för operation. Man tömmer blåsan, jag får snygga strumpor på mig och nya rena kläder. Riad får på sig dom snygga gröna kläderna :-).
Nu blir allt bara fel! Medan jag förbereds och precis ska köras till OP så slutar min bedövning att fungera samtidigt som jag måste lämna lustgasen på rummet.
Det tar en stund (känns som en evighet) att komma fram till OP-salen så smärtan är riktigt besvärande. Tänk att gå från nästan ingen känsel alls till intensiva värkar helt utan bedövning eller lustgas! En riktig chock för kroppen.

Väl nere i salen väntar hur mycket folk som helst. Det är ett operationsteam, ett narkosteam, två barnmorskor, en undersköterska och en barnläkare. Folk drar i mig, flyttar mig, sätter nålar i mig, frågar mig saker. Teamen känns inte alls synkade vilket blir betydligt mer påtagligt för Riad som klart var lite mer närvarande än jag.
Mitt i denna röra binder dom fast mina ben med remmar (armarna är redan fast pga dropp och allt vad det är).
Nu har jag samma smärta som tidigare men kan inte ens använda min kropp till att bemöta värkarna. Om värkstormen tidigare var min största nära döden-upplevelse kom detta på en välförtjänt andraplats. Jag ålade mig, skrek och hade framför allt fruktansvärt om. Detta tillsammans med min panik över att vara instängd/fasthållen var ingen bra kombo. Dessutom håller dom nu en mask med värdelös lustgas över min mun!
Riad fattar tack och lov att det inte är smärta utan ren panik och ber dom spänna upp remmarna. BM förstår inte vad han menar "Hon är inte fastspänd". Jooooooo!!!
Ingen verkat fatta varför och spänner loss mig. Men NÅGON har satt fast remmarna. Ännu en gång, det kändes väldigt osynkat mellan teamen.

Dags för kejsarsnitt

Läkarna placerar sugklockan och försöker två gånger utan resultat innan klockan lossnar.
Jag är helt slut efter alla dessa dagar och panikattaken jag hade nyss gjorde knappast saken bättre. Detta gör ju klart att mina försök till att krysta är helt värdelösa.
Snitt it is! Förberedelserna fortsätter med bl.a bedövning och rengöring, och jag är nu i princip helt frånvarande av utmattning.

Vad som händer sen vet jag inte själv. Riad har berättat och jag har läst journalen... Själva operationen får bli en egen del. Del 4 - akutsnitt.

Första bilden på Malcolm
22/8 13.33: Zach Malcolm Kader är här!
Tyvärr kommer jag inte ens ihåg att jag fick se honom. Men jag har ett svagt minne av att det var en pojke och att vi sa att han var lik storasyster. För bara någon vecka sedan kom jag inte ens ihåg det så kanske minnet kommer tillbaka, någon gång...

Riad får följa med och klippa det som är kvar av navelsträngen

Riad och Malcolm får åka iväg på undersökning medan jag får åka till uppvaket. Härifrån minns jag att jag låg och skakade så att hela jag och britsen hoppade (samma som med Leia) och att personal runt mig pratar om att ge mig lugnande. En manlig narkosläkare (?) säger att jag haft en jobbig panikatack och hade nog mått bra av att få sova en stund....sen hör jag inte mer och vaknar typ en tumme senare.
Jag är så blek att läpparna och fräknarna är lika vita som resten av ansiktet. Man tar ett blodprov och mitt Hb är så lågt som 77 så man beställer en påse blod.

Njuter av Malcolm, ammar och får blod.
22/8 15.54: Nu får jag äntligen komma upp till Riad och Malcolm som väntar i förlossningsrummet. Fortfarande har jag mycket minnesluckor pga alla mediciner jag har i kroppen. Men jag kommer ihåg att jag fick Malcolm till bröstet och att jag var livrädd för att tappa honom eftersom jag fortfarande skakade mycket (hade lurat personalen lite och sagt att jag mådde bättre än vad jag gjorde bara för att få komma ifrån uppvaket).
Jag är mycket trött och blek. Man kopplar på blodet i droppet och detta känns helt sjukt! Dels så är blodet iskallt och jag får en obehaglig frossa och dels så känns det jobbigt att någon annans blod är på väg in i min kropp. Jag är givetvis tacksam över att någon har donerat blod och hjälpt mig, men tanken gör mig fortfarande, ett år senare, lite obekväm.

Äntligen lite mat!
22/8 16.32: Jag kan nu börja att röra mina tår och fötter, vilken befrielse! Känslan av att vara förlamad är jobbig.
Vi får den efterlängtade fikan med flagga och cider. En torr macka har aldrig smakat så underbart!!
Mitt operationssår börjar göra sig påmint så jag får lite smärtlindring.

Man har väntat med att väga och mäta Malcolm tills jag kom upp och kunde vara med så nu är det dags. Han är så smal och vi får känslan av att han är mindre än Leia var (51cm, 3615g) men han är hela 53cm lång. Eftersom han väger 3690g så såg han klart smalare ut, 2cm gör stor skillnad.
Nu får han också på sig sina fina kläder som är på tok förstora trots strl 50 i både body och byxor.


En lång liten plutt.
22/8 19.32: Både Malcolm och jag mår bra, förutom smärtan från OP, så nu får vi äntligen komma över till ett rum på BB. Eftersom jag inte får lämna sängen på ett tag blir jag prioriterad ett enkelrum  så att Riad kan stanna.
Sover gott i sina nya kläder


För Malcolms del är iaf jobbigheterna nu över men mitt helvete har bara börjat....
 Fler delar kommer med operationen, bb-tiden och min sjukdom.

3 kommentarer:

  1. Usch jag känner med dig/er. Låter lite för likt min första förlossning som tog flera dygn och slutade med ett akutsnitt :( Kommer garanterat följa din berättelse.
    Om du vill kan du läsa min här:
    http://madredetres.blogg.se/2010/august/17-ar-sedan.html
    http://madredetres.blogg.se/category/forlossningar.html
    Kram till er alla:)

    SvaraRadera
  2. Jag har väntat på del tre o nu väntar jag på nästa del... Har ju vetat en del men när man läser de så här känns de frukansvärt o tårarna rinner längs kinderna! Du är grymt stark Lotta!!

    SvaraRadera
  3. Usch usch Usch... Det önskar man inte sin värsta fiende ens. Herregud! JAg lider verkligen med dig Lotta. Detta borde ingen få vara med om...

    Puss! ♥

    SvaraRadera