Svårt...

Det är svårt det här med bloggen just nu.
Massor av gånger har jag börjat skriva för att sedan radera allt igen. Ingenting känns riktigt rätt...
Det känns inte rätt att skriva om vår vardag när våra vänner är på botten. Det känns helt sjukt fel att lägga ut bilder på våra lyckliga barn när deras barn inte finns kvar.
Men det känns även fel att inte skriva om våra barn för det är våra barn, vårt liv idag...imorgon kan det vara över.

Under Tristans begravning läste prästen flera utdrag från bloggen och pratade om olika händelser som Sophie skrivit om där, saker som Tristan upplevt och tyckte om att göra.
Imorgon är det kanske mina barn som lämnar oss och då vill jag givetvis inte att deras "dagbok" ska vara tom. Visst har vi bilder under denna tiden, både i kameran och i våra huvud, men jag vill ha så mycket mycket mer.

Ja detta med bloggen kommer bli en balansgång...om jag en kommer igång igen.

December är en svår månad för alla som förlorat ett barn. Det är den månad på året som familjen "ska" vara samlad. Det är då man ska köpa/göra uppskattade julklappar till sina barn. Man kanske bakar tillsammans, dansar runt granen, träffar tomten, åker pulka eller vad det nu kan vara.
För våra vänner är det inte bara julen som väntar utan även en 4-årsdag utan 4-åringen. Dessutom är detta så färskt att de inte har hunnit bygga upp något skydd alls som kan hjälpa genom detta.

Även jag har det lite extra jobbigt nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Jag älskar verkligen julen och går runt och myser här hemma så fort jag får chansen. Men allt vi gör tillsammans med barnen, och då menar jag ALLT, gör mig glad en sekund eller två innan klumpen kommer i magen. Klumpen av skuld för att vi har varandra och klumpen av sorg över att Tristan inte får vara med om allt detta just nu.
Glädjen och sorgen krigar hela tiden i mitt huvud och mitt hjärta...
Man är van vid att barnen är ens frizon. När något är jobbigt luckas man släppa det en stund när man leker och pratar med barnen. Men den frizonen är just nu krigszonen i mig...

En annan sak som är väldigt jobbigt är att hantera saknaden. Vi "saknar" ju inte Tristan för han fanns inte i vår vardag. Vi träffade inte honom varje dag eller ens varje vecka eller månad.
Men visst saknar vi honom. Det gjorde vi ju tidigare också när vi inte träffats på länge och nu vet man att länge kommer att vara väldigt väldigt länge denna gången. Ångest, panik....
Saknar extra mycket gör vi nu när vi varje dag hämtar in posten utan att där ligger något inbjudningskort till hans kalas. Vi väntar och väntar och väntar och kommer aldrig sluta hoppas!
En present är iaf inköpt och den ska överlämnas till honom på födelsedagen oavsett.

Leia kommer fortfarande med mycket frågor så hennes bearbetning pågår fortfarande givetvis. Jag har skrivit upp mycket av det hon sagt och gjort för att kunna sammanställa hennes sorgarbete. Vi pratar väldigt mycket här hemma både om Tristan, hans familj och om olyckan. Leia har en egen mapp på datorn med alla bilder vi har på Tristan och på honom och Leia tillsammans. Den tittar hon ofta i. Hennes kompis är borta och där finns inget att göra åt det, men jag ska iaf se till att hon aldrig någonsin glömmer!!

Att titta på gamla bilder kan göra mig väldigt ledsen men även väldigt glad när jag ser livsglädjen i ögonen. Han fick nästan 4 år fulla med livskvalité och DET kan jag faktiskt hitta lite tröst i.

För snart ett år sedan hade det snöat ganska mycket och vi bokade in en pulkadate i Billeberga. Barnen var helt tokiga och sprang upp och ner i pulkabacken, busade, skrattade och byggde en stor snögubbe. Dessa foton tittar jag på ofta för glädjen lyser så himla starkt i bilderna. Denna dagen tänker jag tillbaka på ofta nu när det åter igen är vitt ute. Och jag önskar så av hela mitt hjärta att vi kunde få tillbaka den dagen och alla andra dagar. Att man kunde gå tillbaka för att uppleva och rent fysiskt känna...