Detta inlägg har påbörjats och raderats många gånger om de senaste dagarna... Hur jag än försöker så finns det inga ord som är tillräckligt fina att använda och som inte låter fjuttigt.
I måndags kväll skedde en fruktansvärd olycka i en liten by, min gamla hemby.
Jag läste på FB och olika tidningar att en liten pojke blivit påkörd och inte längre fanns hos oss.
Direkt kom tårarna och klumpen i magen. Inte ett litet barn! Inte i Billeberga! Bara ingen jag känner! Bara det inte är...!
Jag skickade sms till min mamma som jobbar på dagiset i denna by. Vet hon vem?
En stund senare får jag ett samtal. Mamma gråter...jag frågar vem... Det vill du inte veta, svarar hon.
Hon hade rätt. Jag ville inte veta, men nu visste jag.
Det var tragiskt bara att det var ett barn, men extra tragiskt blev det för oss då det stod klart att det var våra vänner som förlorat sitt barn.
Det kunde bara inte vara sant! Lille fina T, inte fan kan det ha varit hans tur redan!!!
Jag som tror stenhårt på ödet och att allt sker av en anledning har helt tappat min tro.
Hur gör man nu?
Hur stöttar man sina vänner?
Hur är man själv stark för att kunna fånga familjen?
Hur gör man för att inte tränga sig på?
Hur gör man för att det inte ska verka som att man inte bryr sig?
Hur gör man för att inte verka rädd och feg?
Hur gör man när man berättar för sin 5-åring att kompisen blivit en ängel?
Hur gör man för att inte brytas ner fullständigt?
Hur gör man för att ta sig tillbaka till vardagen?
Hur gör man?
Hur gör man?
Efter samtal från andra vänner tog vi beslutet att åka ner till familjen. Vill de inte ha oss där kastar de ut oss. Vill de ha sällskap, en kram, någon att gråta tillsammans med, någon att berätta för, någon att skrika på...ja då finns vi där.
Ett par timmar stannade vi tillsammans med familjen och deras fina anhöriga.
Vilken tur att det är en familj som har mycket kärlek och starka anhöriga runt sig.
Vilken tur att där finns en syster som är den starkaste människa jag känner (iaf utåt).
Vilken tur att där finns en mamma som inte låter sig bryta ihop just nu, och en pappa som är lugn och kärleksfull.
Och där finns så många många fler. Både som finns på plats och på avstånd.
Att skriva om lille T känns för tidigt, men han ska få ett fint inlägg så småningom.
Även Leias sorg och bearbetning ska få ett eget inlägg. Hon är mitt uppe i det just nu...
Detta är så tung. Så sjukt. Så orättvist. Så fel.
Det gör så ont. Ont att tänka på T. På olyckan. På att alla fina minnen inte kommer bli fler.
Men mest ont gör det att tänka på att vi inget kan göra för att hjälpa hans trasiga familj.
Vi älskar er alla och T kommer för alltid ha kvar sin stora plats i våra hjärtan....han kommer aldrig någonsin glömmas bort eller blekna <3 br="br">
- Posted using BlogPress from my iPhone
20 filmer som fyller 20 under 2025
21 timmar sedan
Inlägg
Så fruktansvärt tragiskt... jag får ont i hjärtat, alla mammor och pappor i hela världen som vet något om kärleken till ett barn får ångest av att tänka sig in i denna situation. Hemskt! Jag tycker ni gjorde helt rätt som åkte dit. Fint av er.
SvaraRaderaFint skrivet om en så tragisk olycka! Med all kärlek och styrka som finns hos er, hos familjen, släkt och vänner så kommer ni ta er igenom det. Stor kram
SvaraRaderaJag är ju inte någon direkt vän med familjen men samtidigt så har de funnits i min omgivning under uppväxten. Det är hemskt att det händer överhuvudtaget men det känns värre när man vet vem det är. Jag skickar tankar, stöttande och kärlek till dem genom dig och självklart till er familj också som är så nära vänner med dem. Jag tror och håller alla tummar för att ni alla mår bra! Så småningom! Kramar caroline esbjörnsson
SvaraRaderaÄlskar er <3 finns här för er!! Jag kan inte fatta att det är sant! En pojke med så mycket energi och ett helt liv framför sig :-( det kan inte varit hans tid redan... Men han är en fin ängel nu och ingen kommer glömma honom!!!
SvaraRaderaPuss på er <3
Stoooor kram
SvaraRaderaSå fint skrivet, Lotta
Man gör exakt så som ni gjorde. Jag har också haft människor i min närhet som förlorat barn. Ord är fattiga men behövs inte heller. Orkar man prata så gör man, annars räcker det att finnas där. Att visa att, jag tänker inte försvinna, jag stannar vid din sida även om det är svårt. Det finns en väg ut ur detta, men den blir lång och svår och livet blir aldrig mer detsamma. Familjen behöver all den kärlek dom kan få nu, både från vänner och okända. Jag lider så med dom och med er som står bredvid också. Detta är den ultimata sorgen. Kram och styrka till er alla
SvaraRaderaSå fint Lotta!
SvaraRaderakram
Känner inte er men känner. Alldeles ofattbart! Håll om! Andas!
SvaraRaderaKan inte heller förstå och det gör så ont i mig. Finns inga ord i världen för detta.
SvaraRaderaKram...
Å nej!!! Så hemskt ... det mest fruktandsvärda har hänt. Jag är helt chockad... har precis fått höra, sen läste jag ditt fina inlägg. Jag är så ledsen för deras skull, obeskrivligt. Skänker dom all min kärlek och styrka i denna svåra tid. Och även till er Lotta!!
SvaraRaderaTa hand om er och va starka <3 Kram Ebba.